Vaknade lite då och då under natten och lyssnade på regnet som vräkte ned. Väderprognosen hade inte varit så bra men vi hoppades på att den skulle vara fel som vanligt. Steg upp på morgonen, klev ut och vaknade snabbt till liv i den 6-gradiga luften, usch. Däremot var det fint med snö på topparna i bergskedjorna runt omkring. Tog på oss de varmaste kläderna vi hade och gav oss av. De närmaste 15 milen skulle vi cykla på Otago Central Rail Trail, fortsättningen på järnvägslinjen vi åkte på dagen innan, numera omgjord till vandrings-,cyklings-,ridspår. Kallt och efter en stund även regnigt men vi hade i alla fall medvind. Vi hade skickat en del av packningen med buss till Alexandra för att inte vara så tungt lastade på grusspåret och det fungerade de första tre milen. Sedan gick Mattias upp i ledning i punkaligan med 4-3. Glädjen var kortvarig eftersom vi var tvungna att byta slang i riktigt grisväder. Leran kylde ned händerna ganska ordentligt. Som tur var kom vi strax efteråt fram till Hyde , en liten by med 9(!) invånare. Där fanns det ett backpackerhostel som var vänliga nog att låta oss sitta vid brasan och tina upp. Dom resterande 3 milen gick bra. Kunde njuta av omgivningen som såg ut som tagen från en gammal västernfilm, ravin ned mot floden, tunnel, viadukter m.m. i det karga landskapet.

2/4 Ranfurly - Ophir (blått streck) 61 km

Ordentligt mycket varmare, kröp upp mot 10-grader. Fortsatt häftig cykling, ute i den riktiga ödemarken i NZ. Mötte några få cyklister men annars mest får som finns precis överallt. Tog en matpaus efter halva vägen i Lauder. Väntade ut en regnskur innan vi gav oss iväg och på eftermiddagen var det riktigt fint väder.

3/4 Ophir - Cromwell (gult streck) 76 km

Den tredje och bästa dagen på "trailen". Vädret var bra och man njöt av att det var varmt igen. Vi har ju varit lite bortskämda med vädret resan igenom och det var kanske bra att få lite kallare ett tag. Sträckningen genom Poolburn Gorge var den häftigaste hittills. Den började med en viadukt på 100 meter, sedan kom en tunnel på 200 meter, därefter en bit längs ravinen med branta väggar som stupade ned i floden. Tog en paus för att hinna njuta av utsikten. Sedan ytterligare en tunnel på 200 meter där vi var tvungna att gräva fram ficklampan för att hitta igenom. I Alexandra fick vi tyvärr lasta i våra extrakilon som vi varit utan ett tag, inte välkommet. "Trailen" slutade i Clyde och vi fortsatte resan till Cromwell på skön, lättcyklad asfalt. Tyvärr var det också en del backar, hade ju varit bortskämda med svaga "järnvägslutningar" de senaste dagarna. Bilder från denna dag.

4/4 Cromwell - Queenstown (blått streck) 63 km

Hela området vi cyklat igenom de senaste dagarna är gamla guldgrävarmarker och samhällena grundades under guldrushen på 1860-talet. Efter en mil kom vi fram till Kawarau Gorge där en "Gold Town" bevarats. Vi tog en tur runt och fick se hur de letat guld på olika sätt genom åren, från vaskning till "guldbrott" med vattenkanon (uppfanns 1857). Fortsatte färden längs Kawarau Rivers branta sidor. Passerade en hel del vingårdar men valda att ta en kaffe och choklad på en av dem istället för att prova något vin. Lite upp och ned plus blåst men mycket trevlig cykling genom det fascinerande landskapet. Stannade även vid Kawarau Bridge och kollade lite på Bungy-jumping. Detta var det första stället i världen man kunde hoppa kommersiellt, startat 1988. Kom fram till Queenstown som är ett riktigt turisttillhåll och antalet äventyrsaktiviteter man kan prova är oräkneliga. Bor lite lyxigare än vanligt, mitt i centrum med toa, dusch och tv på rummet.

5/4 Queenstown

Morgonen började med smatter mot rutorna i rummet. Tråkigt med tanke på att denna dag skulle gå i Bungyjumpingens tecken. Joakim tyckte det var för dyrt (läs: att det var för läbbigt) men Mattias som gjort det förr har varit heltänd sedan landningen i Auckland. Första hoppet gjordes från den klassiska Kawarau Bridge vilken vi passerade igår. Det är AJ Hackett som håller i tåtarna och de har flera bungyställen runt Queenstown. Det drog kallt på bron och regnet fortsatte att strila ned. Man kunde välja om man ville bryta vattenytan eller inte. De flesta som valde att gå ned till midjan kom ofta därifrån med bara skorna torra. Jag valde ett huvuddopp. 5,4,3,2,1.. välter långsamt framåt och accelererar ned mot vattenytan 43 meter ned. Ett lagom dopp och kylan försvann när adrenalinkicken var ett faktum. På kvällen tog vi Gondolen upp till dryga 700 meters höjd och ytterligare ett hopp var på G. Denna gången var det The Ledge (47 m) och det skedde i mörker med utsikt över Queenstown. Lika kallt innan och samma adrenalinrusch efteråt. Joakim tog det lugnare under dagen, besökte några laxar och ålar på Aquatic World och fixade barret.

6/4 Queenstown

Uppe tidigt och skaffade färskt bröd till frukost. Beslutade oss, över ett glas juice, att åka lite Jetboat på förmiddagen. Vi valde Kawarau Jet som hållit på sedan 1960-talet. De var för övrigt de första i världen med att ta passagerare på jetboatturer. Vid tiotiden rasslade de två V8-motorerna, på vardera 350 hästar, till och det bar iväg i 85 km/h ut från piren mitt i centrum. Vi färdades längs Shotover River, ibland bara ett par decimeter djup och några meter bred. Fartkänslan när man passerar flodbanken på en meters avstånd var okej! Efter en timmes färd var man ganska nöjd och lagom blöt efter alla 180-graders vändningar. Ytterligare en skön upplevelse att lägga i minnet. På eftermiddagen var det dags för en av resans höjdpunkter för vissa. Det sista bungyhoppet i "thrillogy" som den kallas, Kawarau Bridge, The Ledge och sist men inte minst Nevis Highwire (134m!). Nya Zealands högsta bungysite som inte går av för hackor. En bussresa på 20 minuter från Queenstown och sedan den sista kilometern upp med 4-hjulsdrivet, eftersom bussen inte klarade lutningen. Där väntade en linbana med gondol mitt över ravinen, specialbyggt för bungyjump. Det är ju inte farligt med bungy på någon sätt, säkerhetstänkandet genomsyrar allt - mycket proffsigt, men det kittlar ändå ordentligt i magen på väg ut mot gondolen. Hoppar som tvåa i vår grupp på 11 personer efter att ha förlorat i sten-påse-sax mot killen som hoppar först (man hoppar i viktordning och vi var två som vägde lika lite). Många nervösa miner bland deltagarna, en 20-årig tjej från England gråter nervöst men ska hoppa ändå. Gondolen är försedd med plexiglasgolv så att man ska se dom som hoppar ordentligt. Ett ordentligt dyk ut från avsatsen och det pirrar i magen när man faller, faller, faller och faller mot marken. Efter 8 sekunder vänder det och man studsar upp till 100 meters höjd igen. Efter andra studsen kan man spänna loss fotkopplingen och hänga i en sele runt kroppen och njuta av utsikten. Efter att ha blivit uppvinschad tillbaka till gondolen kan man stå och titta när de andra hoppar och kommer upp med extatiska leenden. Alla tycker det är en fantastisk upplevelse. Kolla bilderna. Den andra hälften fick i och med detta äntligen tid till att leka med sina nya vänner från Sesam, Ernie och Bert. Dessa goa kamrater får man i McDonalds Happy Meal. Kolla in hela familjen på Sesame Street här.

7/4 Queenstown - Te Anau - Doubtful Sound (gult streckat)

Vi hade bokat in oss på en (lyx)-kryssning i en av fjordarna i Fiordland, Doubtful Sound, och gav oss av till bussen vid 9 på morgonen. Busstur till Te Anau, bussbyte och åktur ned till Manapouri, följt av båttur över Manapouri Lake till West Arm. Här finns Nya Zealands största vattenkraftverk beläget i en jättetunnel under marken. För att kunna frakta hit maskinerna för att gräva tunneln byggde man på 60-talet en väg från Doubtful Sound (Deep Cove) till West Arm. Vägen är den dyraste man byggt i NZ, 1000 kr/m på 60-talet, och tog 22 månader att bygga istället för beräknade 9 månader. Och då fick man en 4 meter bred och 22 kilometer lång grusväg. Orsaken till detta är att området är en tempererad regnskog med 6-8(!) meter regn per år under mer än 200 regndagar, en av de blötaste platserna på jorden. Att det regnade lite under bussresan från West Arm till Deep Cove , där kryssningsbåten väntade, var alltså ingen jätteskräll. Vi åkte med Fiordland Navigator som togs i bruk i november, verkligt fin skuta. Doubtful Sound är helt orört av människan och denna tur är tillsammans med en dagstur de enda turistturerna i fjorden. Vi fick se allt vi hade förväntat oss, delfiner som simmade framför båten och hoppade, blåa pingviner, höga gröna bergsväggar med vattenfall. Sent på eftermiddagen la vi ankar och fick ta en kajaktur samt gå iland på en liten strand för att kolla in växtligheten och sandflugor (som myggor fast värre). På kvällen var det en utmärkt middagsbuffe som man kunde somna gott efter.