Uppe strax innan tuppen. En ganska lång och backig etapp som startade med lite duggregn (tro't eller ej). Det tog dock inte många tramptag innan solen tittade fram (närmare bestämt 20 km) och vi kunde ta av oss överdragströjan. Efter ytterligare några kilometer bar det iväg 247 höjdmeter och sedan ner. Därefter kom ytterligare 357 höjdmeter med byig motvind som drog ned farten till knapp styrfart. Betalningen blev en resa ned med topphastighet på över 60 km/h. Sista biten in mot Nelson längs kusten var platt men en konstant motvind gjorde den ganska dryg. Väl framme åt vi en välförtjänt lunch och tog in på vandrarhemmet (Club Nelson). Eftermiddagen/kvällen ägnades åt diverse avslappnande verksamhet i form av bla fika och flanering på stan.

12/3 Nelson - Kaiteriteri 69 km (blått)

Färden ut från Nelson startade i fint väder längs stranden. Efter en timmes cykling började vingårdarna dugga tätt längs vägkanten. Vi svängde in på Waimea Estate och provade lite. Nöjda och belåtna drog vi vidare med en flaska 2000 Savignon Blanc i bakväskan. Cyklade förbi Erik Höglunds glasblåseri (världsberömt i hela Nya Zealand). Efter lite upp och ner var det dags för lunch på en av stränderna längs vägen. Satt och filosoferade lite och kom fram till att det är nog som Magnus och Brasse sa en gång i tiden: Här är här där vi är och här är det bra väder. Där är där ni är och där är det sämre väder. Upp på cyklarna en liten bit och sedan var det paus på Jester House där vi passade på att mata några tama ålar. Avslutningen var lite backig men det var snart glömt när vi såg den fina stranden där vi skulle bo. Kaiteriteri är en liten turistby med en affär, en jättecamping och lite fritidshus. I broschyren står att det bor 3500 personer här men vi tror mer på 350.

13/3 Kaiteriteri och Abel Tasman National Park

Abel Tasman (Holland) var den förste europe som kom till Nya Zealand och namngav öarna efter en provins (Zeeland) i Holland. Detta skedde 1642, samma år som Kristinehamn blev stad, men det dröjde över 100 år innan någon landsteg (James Cook). Detta eftersom Tasman fick på nöten av Maorierna så fort han visade sig här och drog som en avlöning hemåt och berättade om dom onda jättarna som bebodde öarna. Vi gjorde en kombinerad båttur/vandring för att se och uppleva det vackra området. Blev avsläppta vid Bark Bay och promenerade i några timmar till Torrent Bay där vi blev upplockade igen.

14/3 Kaiteriteri

Tog en dag på stranden. Smorde in oss ordentligt med 30+ men en svag röd färg dök ändå upp på kvällen. På kvällen blev vi inbjudna på fika hos ett äldre "Kiwi-par" som bodde i husvagn på campingen.

15/3 Kaiteriteri - Takaka (blått) 55 + 17 km

Dagen var kommen... Lite moln täckte den heta solen men då vi skulle komma att alstra en hel del värme själva var vi inte oroliga. Lite småbackar de första åtta kilometerna innan den stora kullen tog vid. Elva kilometer uppförsbacke som tog oss upp till Ngarue Caves på knappt 700 meters höjd. Där besökte vi marmorgrottor och kände på 15 000 år gamla Moaben (Moa är en utdöd strutslik jättefågel utan vingar). Här tryckte vi också i oss lunchen som så många gånger tidigare bestod av egengjorda hamburgare. Sedan var det dags för de sista fyra kilometrarna uppför innan vi stod på toppen av Takaka Hill (791 m.ö.h). Detta kan vara den största stigningen på hela resan. Nedfarten, på en dryg mil, blev en härlig upplevelse. Otrolig utsikt, bra fartvind och inget trampande. Framme i Takaka lämnade vi in väskorna på vandrarhemmet och gav oss iväg till Pupu Springs. Detta är den renaste färskvattenkällan i världen med en horisontell sikt på 60 meter. Varje sekund forsar 14000 liter vatten upp i källan. Vi kunde som lekmän inom området bara konstatera att vattnet var ganska klart!

16/3 Takaka - Collingwood - Farewell Spit (gult) 28 km

Uppe tidigt för att hinnna till Collingwood i tid för bussturen ut till Farewell Spit. Lite motvind, backar och sega ben från gårdagen gjorde denna tur lite halvtrög. Vi åt lunch och satte oss sedan på bussen som skulle ta oss med på en 6 timmars guidning av världens längsta sandbank. Beroende på att många olika pippifåglar, en del ända från Sibirien, besöker området är det klassat som ett Naturreservat av internationell vikt. Många fåglar skådade vi men inga trötta tranor (Jonny, gästboken). Bankarna är 800 meter breda vid högvatten men ända upp till 10 km breda vid lågvatten. Vårt färdmedel på stranden var en fyrhjulsdriven Bedfordbuss av 1955 års modell.

17/3 Collingwood - Blenheim

Tog det lugnt på morgonen men hann med att besöka en liten "chokladfabrik" där vi inhandlade en andra frukost. Bussen till Blenheim gick strax efter tolv. Lite kul att åka buss samma väg som vi cyklat. Takaka Hill kändes nästan ännu brantare i bussen, tro det eller ej. Resan över berget kändes inte helt trygg då busschauffören envisades med att ideligen försöka köra om på de slingriga vägarna. När vi väl kommit fram och kunde pusta ut var vi båda ense om att det känns säkrare att cykla, men också att det tar betydligt längre tid... Fyra timmar på bussen är jämställt med tre härliga cykeldagar för oss!